Resultatet efter "Frisörskräck"

Och i bakgrunden skymtar en stol som jag och Nina adopterade.

I själva verket spontan-stal vi den från en parkering, men den var i uselt skick och såg ut att vara lämnad åt sitt öde. Vi fick ställa den i trappuppgången tills fukten och spindlarna försvunnit.

Sedan for jag till en färghandel. (Ni vet med tapetprover, penslar, kakel och överdrivet hjälpsam personal) där jag inhandlade en halvliter färg för 250:-. Måste ha varit en rätt exklusiv färg. Får se om någonting coolt händer, typ som att den börjar tillkalla andar eller lyser i mörkret. Någonting måste den göra för det priset.

Och jag ber om ursäkt för tandborsten.

Alexander vs bråkande playstation-kontroller

Okej, jag är ofta oresonligt arg över mycket. Det händer kanske rätt ofta.

Men just för tillfället sitter jag nedbäddad i soffan och betraktar oresonlig ilska i sitt esse.

Jag försöker hårt att inte se någonting humoristiskt i bilden; min, rätt så vuxna inte så späda pojkvän hukad över sladdar i ett hav av elektronik med en liten, liten (LITEN) skruvmejsel mellan två fingrar, osande svordomar mellan samanbitna tänder.
 Då och då vänder han sig mot datorn på golvet och knapprar arg in någonting på google. Väser att datorn säger att det SKA GÅ.

Bitvis bedjande, bitvis skällande och bitvis djupt andandes genom näsan släppar han inte kontrollen med blicken.

Jag har aldrig tänkt på hur många små skruvar det faktiskt finns inskruvade i bakstycket tidigare. Men jag säger ingenting. Kanske lika bra att kämpa mot att le och sedan låta det ha sin gång.
(Det är faktiskt helt okej om den går sönder för all framtid, jag har fem extra.)

Frisörskräck.

Jag var och klippte mig igår. För skamlöst många hundralappar.
Som en ständig själv-trimmare var det nu år sedan jag faktiskt gick till en frisör, så pass att det enda jag minns väl var den gudomliga hårtvättningsriten.
Hos frisören jag var igår hade de inget varmvatten, vilket den checka, glada tjejen i kassan förklarade för mig, men det fick gå ändå! Man ska ju inte vara sniken om lockarna (som nu faktiskt var tämligen nytvättade)

Det andra som slog mig var att den berömda skräckhistorien "kallprat hos frissan" faktiskt var mer än bara en historia. Min glada, blonda, unga frisör(ska?) med perfekta lockar, rullade upp bakom mig, gav mig en komplimang för min hårfärg och började sedan fiska efter samtalsämnen.
Jag är inte den som är den. Jag är inte överdrivet blyg eller inåtvänd. Men det här var en egen upplevelse i sig.

"Jaha så du kommer från Jokkmokk" Säger den glada, blonda frisör(skan) med perfekta lockar efter en halvtimmes omkringhalkande på det sociala planet.
"Jajamen" Bekräftar jag och efter en långt tystnad tittar hon upp, liksom tvekande och frågar
"Finns det mycket renar där åså?"
Obekväm och lätt förvånad svarar jag "Ja.. Det gör det väl"
"Men inte så mycket folk vad jag har förstått"
"Nja, jag vet inte riktigt hur många det ligger på nu men ett par tusen, snabbt minskandes"
"Okej, ja, jo.. Men marknaden är ju en big deal.."
Såhär fortsätter det. Hela tiden igenom.
Ingenting ont mot min glada, blonga frisör(ska) med perfekta lockar. Hon var trevlig så det räckte och blev över. Jag kanske bara inte hör hemma bland människor.

Ninas hatkärlek

Nina älskar mig, jag vet det. Vi har en fantastisk sambo- och bästavänrelation.
Men ibland. IBLAND. Misstänker jag att hon avreagerar sig på mig.

Låt oss bara tänkta tillbaka på den gången jag skulle iväg på dejt; vrålhungrig och stressad. Nina erbjuder sig att bre en macka åt mig medans jag fixar sminket (hjärtevärmande nog, hon är en vänlig själ, min vän.) Väl på bussen andades jag ut med en lättnads suck och börjar plocka fram smörgåsen hon så vänligt gjort åt mig. Salami och vitlöksdressing. Lukten slog mig innan man över huvud taget såg den. Vilket gav mig 50 minuters bussresa att kämpa mellan hunger och den starka oviljan till att osa vitlök när jag skulle träffa, vad som hade kunnat bli en hjärtevän (Det blev det inte, dock av helt andra orsaker.)

Ungefär samma sak sker just i detta nu. En tyst hämdauktion.

För att fira har vi köpt ett fint, rött, nytt vin. Jag hade tänkt öppna det, lufta det, packa ned lite porslin och sedan dricka det i väntan på min tidigare omtalade,  kära sambo. I samma veva upptäckte jag att hon packat ned varenda vinöppnare i någon av de 12 banankartongerna i tvrummet.

2-0
Till dig fröken Olesen.

Inte egentligen tid för bloggande.

Morgonbloggande i dess mest utsökta form; För mig själv i sängen.
Det var även så frukosten blev; Jag, Stephen King, en äggmacka och en blaskig kopp kallt te.

Dagen lurar om höstvärme. Det vill säga en kall nog för att klä sig i  jeans och jacka, huttrandes köra bil och sedan stelbent ta sig in på jobbet. MEN sedan varm nog för att ångra jeansklädda ben och vädra ur innan man ens törs hålla i ratten. I-lands problem.

Ingen avrundning idag, dags att rusa.

Banankartonger och cigarettbrist.

En packningsöl med min bästa vän. Höstväder och ett slutgiltigt banne-mig.
Dags att byta upp sig, flytta större. Vidga rum och vyer.

Kalla tår, jobbångest och bruntejp runt banankartonger. Låt oss återigen ta tag i våra liv och röra oss framåt snarare än i sidleds.
Bloggandet har stått stilla; tavelmålningen och kreativiteten likaså. Men det är okej, sommaren tar sin tid. Sommaren med grillväder, festivalyra och kokosdoftande sololja.

I Jokket pågår marknaden med ångest och alkoholrus för att fylla alla kvoter.
I Boden lunkar livet på.
Det är okej, mer än okej. Det är fantastiskt och tryggt, inte alls flyktigt eller snubblande. Det är hemma.
Kanske jag tar tummarna ur dess mörka hålor och sparkar igång bloggen. Kanske jag tar tag i livet med lusta. Men låt oss se det som en senare aktivitet.

Dansar naken

http://8tracks.com/uhmharrry/i-feel-good

Det är någonting med musiken som sparkar mig ur sängen och fyller mig med energi och lust till att göra mig redo för kvällsjobb!

Det kan vara vårsolen som kikar fram, det faktum att det är lönedag eller FREDAG. Men ett visst "jävlar anamma" har smygit sig in i min nyvakna hjärna och fyller kroppen med energi och lust.

Så jag dansar på mig plagg för plagg med frukostmackan i munnen och en tekopp tålmodigt väntande på köksbänken.

Obehagligt vardagligt vardag.

Bloggen har stått stilla i-och-med att jag faktiskt ordnat med mitt riktiga liv.

Så Svensson-Svensson-Sofi har idag fått hämtning av sin sambo från sitt jobb som personlig assistent.

Vi har i vår röda Volvo v40 plockat upp de senaste blocket-fyndet, bokhyllan Billy, för att sedan slänga i oss en fredags-mys-burgare från Max. Detta var innan vi åkte iväg för att sitta barnvakt och äta popcorn framför gladiatorerna.

I bilen hem sjöng vi högt på gamla Grease dängor.

Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen. Var är klädhögarna på golvet? Var är påsarna under ögonen och den svaga lukten av cigarettrök? Var gömmer sig kreativiteten? Spontaniteten?

Andra veckan som en ansvarstagande, arbetande människa och paniken kryper sig på. Kom igen universum! Sparka undan fötterna på mig med en ansvarslös pojke i lugg. Gärna inkladdad i akrylfärg, med smak för fin musik och dåligt vin.
Jag begär inte så satans mycket.

Thorsten och kombin

Idag var en bra dag.
Efter yoghurt-frukost och trevligt sällskap blev det uppkörning.

Efter att nervöst parkerat på camp Gielas tittade jag undrande på min trevliga körskolelärare som svarade mig med de magiska orden "Det var inte perfekt. Men jag tänker godkänna dig"
Vad han sa sedan är jag inte helt säker på, för hörseln försvann med dumflinet. Men jag nickade och höll med som sig bör.

Självfallet tog jag med mig Mickis, Skrället och lillebror ut för att handla en wunderbaum och tanka bilen. Sedan snurrade vi Jokkmokk lyssnandes till Absolute summerhits och Torsten Flinck. (Det fanns inte alltför stora valmöjligheter i musikväg.)

Helnöjd.

Om ni är intresserade av en fantastisk blogg av en fantastisk människa tycker jag absolut att ni ska läsa;

Skrällets
http://endagtill.blogg.se/

& Bobs!
http://bobcircus.blogg.se/

Målbrottsröst

Upplever fenomenet målbrott.
Med svikande röst, hest skratt och bitvis pipiga läten har jag gömt mig undan. "Du får helt enkelt sluta prata" säger min mor och rycker på axlarna.

För att klara detta uppdrag har jag tagit med mig min far och åkt till Tjåmotis.
Men det hjälper inte. För jag surrar. För mig själv, om så ingen lyssnar.

Idag var det med rådjuren som vår granne Ove matar och brödet som jag tog mig an att baka sen en häll blev upphittad ur en av alla vrår.
För tillfället är det med datorn medans pappa muttrar åt tv:n.

Uppkörning på torsdag. Nervigt.

Arvidsjaur dag 9

En stund för morgonbloggande!
Körlektion först på eftermiddagen vilket betyder hemmaplugg, ta tag i disken-dag och en stund att spendera på Elders react to...
Vilket är förvånandsvärt roligt, konceptet är enkelt; Gamla människor som visas klipp, trailers, musik eller liknande och sen tycker till.

Exempelvis Skrillex.
http://www.youtube.com/watch?v=WgII2gDY-Rw

Arvidsjaur dag 8

Jag har fått en granne!
Någon har flyttat in i rum nummer 1 och det är spännande. Jag vet inte vem hon är, men jag tror det är en hon. Jag har bara sett skymtar av henne när hon sveper in i rummet i samma sekund som jag kommer runt hörnet.
Men hon hostar och sen hostar jag. Så sitter vi på varsin betryggande sida om träväggen och hostar som att lungorna ska krypa ur öronen. Men det är trevligt på något sätt.
Hon är ett obesvärande sällskap. Och jag tycker inte om besvärande sällskap, då man känner sig förpliktigad att prata. Visserligen skulle många av mina vänner säga att problemet med mig är inte att jag är besvärande ordfattig, snarare svår att få tyst på.

Jag vet inte om jag skulle hålla med. Särskilt inte med den här hostan, det är så besvärligt att prata med nya människor när man är sjuk. Att på något sätt lyckas hålla sig artigt intresserad av vad de säger medans man i panik tänker på snorbubblor och slemmiga halsar.
För att inte tala om hostattackerna!
Den artigt intresserade motparten råkar ofta nu i dagarna vara norrlänning och då vänder man sig diskret om och pillar in en snus om den talande hostar sig högröd.

Då är det mycket trevligare att sitta här och hosta ikapp med min mystiska granne.

Arvidsjaur dag 5

Alltså var det dag fyra igår.

Jag sitter återigen i mitt rum och inväntar första helgen. Försökte plugga hemma och såg mina dalande resultat, whats up with that?
Och istället för att bli motiverad känner jag hur min själ liksom lägger sig på sniskan och med ett surt grin snäser "Nej!" Vad är det för slags instinkt? Att ge upp vid motstånd?
Det är då tur att vi inte funkar lika mycket av naturligt urval som andra arter. Slåss för min överlevnad?
Inte jag inte!

På min ena axel sitter en liten Sofi med glorian lite på sniskan och viskar lite om mina handlingars alla efterverkningar.
Men henne lyssnar jag lite på.

Arvidsjaur dag 4

Jag tror då det är dag fyra. Fem kanske.

Idag är en rätt trött dag.
Man hade nästan kunnat kalla den en slö dag. En slödag.
Repetitionsfrågorna till körkortet tar knäcken på mig! Det är någonting med att få sämre resultat än förväntat som petar lite retande på nerverna.
Känslan är densamme som då man blivit upptäckt med att spegla sig i ett skyltfönster eller gått in i en glasdörr. Lite skamsen och nedstämd sådär.

Jag vill nu inte vara den som är den, men då avsaknaden av långkalsonger och brödsmulor i sängen gör sig påminda vill jag bara lägga mig ned och dö.
Så pass trött är jag idag.

Nån dag kanske jag blir som den käcka kassörskan med pigg blick. Men inte idag. Idag är en slödag.

Arvidsjaur dag 3

http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=a-U87cHfKsw

http://www.youtube.com/watch?v=GzKFEx-wsJo

M-m-m!
Damien Rice är återupptäckt.
Det är tårdrypande, det är tungt, det är olycklig kärlek och musik som bäst lyssnas på nydumpad med ett glas billigt vin i ena handen och en bästa vän i den andra.

Själv lyssnar jag på den när jag kokar spaghetti.
Inte nu att det är en regel, snarare ett sammanträffande. Men i vilket fall, det känns lite som att jag vanhedrar musiken genom att inte ha några skelett i min garderob. Faktum är att jag inte ens har någon garderob.

Vad  jag däremot har är en förkylning som inte ger sig.
Godnatt.

Arvidsjaur, dag 2

Vandrarhemmet är fint. Fräscht, ljust och trots att jag bor i en källarrum med bara ett igensnöat fönster så känns det inte alls instängt. Eller så trivs jag med instängt, jag kan inte bestämma mig.
Kan vara lite grott-trolls-gener som kryper fram

Jag bor nu själv för egentligen första gången (om man inte räknar med de få veckor jag blev lämnad i Skåne.) Och jag må säga att jag klarar mig ganska så bra!
Om man nu bortser från att det är dag två, att jag har en planerad diet på hårdbröd, fil och nudlar samt delar dusch och toalett med bland annat två lurviga tyskar som stryker korridorerna så är det riktigt hemtrevligt.
Min tillfälliga värdinna är också tysk. Hon är en trevlig dam även fastän det ibland låter som att hennes barn dansar polka på ovanvåningen. Fast det kanske är något tyskar gör? Jag vet inte, jag får nog fråga henne någon dag.

Nu ska jag krypa ned och råda bot på min envisa förkylning med hjälp av läkarserier och kärleksdraman.

Is it Lupus?

Bekymmer med karma.

Ungefär sedan nyår har jag försökt vara en bra människa. Jag köper tidningen åt min farmor, slutar röka, packar ihop i pappas lägenhet, lyssnar på mina medmänniskor, försöker klämma in en promenad och har planerat in plugg.
Så.. Vad är det här karma?
En förkylning, kronisk trötthet, segt internet och en finne i storlek av en liten hund lysande på hakan! Jag menar KOMIGEN! Poäng för goda försök i alla fall?

Om inte karma är en långtidsgrej, för då är jag garanterat körd. Men det går inte ihop i mitt huvud, hur ska jag kunna ångra det jag gjort om karma lägger krokben för mig först efter ett par år?
Eller ännu värre i nästa liv?
Inte så genomtänkt.

Förberedelser för Arvidsjaur

Körkortskursen är nu bokad. Nästa steg är att boka in mig på det billiga, rekommenderade vandrarhemmet "Silvercross 45" 150:-/natten, på villkoren att jag inte åker hem under helgerna.

"Ett trivsamt vandrarhem med trevlig atmosfär" Låter inte helt illa.. Konferens - Rastplats - Galleri Lägergård - Katolsk kyrka.. Wait, what? Det var oväntat.

Jag fortsätter läsa presentationen;

"Här möts det andliga och ibland helt oförklarbara med fysisk upplevelse av det konkreta och nära.

Här finns plats fritt skapande konst men också för strukturerade möten och aktiviteter.

Här kan både kropp och själ få sitt.Här kan vi alla mötas i nuet med sikte mot framtiden men hämta kraft från årtusendens erfarenheter."
Jag kanske bara är en sådan som ser glaset halvtomt och som uppväxt ateist inte riktigt förstår.
Men jag är lite avskräckt. Varför? Är det för att det enda jag minns från religionslektionerna var avlatsbrev, en stenrik påve och motarbetande av kvinnliga präster?
Jag är utanför min komfort-zon. Jag förstår inte det här.

Kanske är det inte så annorlunda, kanske mina framtida tillfälliga-hyresvärdar inte är så illa. Jag är ju trots allt inte rädd för katoliker, bara fanatiker.
Jag packar och ber en tyst bön till vilken gud som än lyssnar om att inte hamna i "Maria himladrottningens kapell". Jag skulle bli alldeles för obekväm av hennes allvetande blick.

Efter-jul-Manson

Jul, nyår och allt vad helgfirande heter har precis passerat och lämnat vardagen lite grå och ja.. Vardaglig.
Men det gör inte så fasligt mycket. Själv har jag de senaste dagarna hittat tillbaka till Marilyn Manson efter en era med popmusik och blivit fasansfullt fascinerad av bland annat;

http://www.youtube.com/watch?v=hB0Dp9TrR1c

Såpass att jag faktiskt gjorde mitt första försök till att måla av ett foto av mannen i fråga, hur det sen gick kan väl diskuteras. Men skev eller inte så är jag riktigt nöjd.