where do my bluebird fly - the tallest man on earth

Sjukan idag, ingen vet någonting. Säkert ingen fara.

På låtsas iaf.

Jag hade en härlig kväll igår. Med de människor jag för stunden hade kunnat ta över världen med.
Människor jag vill kalla vänner.
Vi dansade för ett par timmar iväg på alkoholens underbart mjuka moln, med skrattet som bubblade i kroppen och tårar i ögonen var vi oslagbara.

Det finns för lite ord. För mycket att känna.

Jag vet att du förstår mig.
Jag vet att jag förstår dig.
Jag älskar dig, kära vän.
Glöm bara inte det.

Placebo med skrik i bakgrunden

Sitter här medans Placebo blygsamt sipprar fram ut Jonas högtalare.
Johanna ligger på sängen och får massage och utstöter rätt ofta höga skrik :3

Snart blir det att prova på att baka kladdmuffins!

Det finns absolut ingenting mer att säga, dagen har varit kall och tom. Enda delen på dagen som har gjort den värd har varit att somna i älsklings famn under bussresan.

Iofs har jag varit löjligt duktig på att klara mig med idrotten.

Åh, härligt.

Bakisångest.

Tog mig hem med hjälp av Pibbe någon gång inatt. Lite orolig över att träffa honom nykter bara för att bli klar över att det inte var pga vänskap han hade tålamodet utan av medlidande.

Nåväl, han ska ha lika mycket tack för hjälpen ändå.

Vill bara till Luleå nu. Krypa ner i Jonas säng och bara gömma mig för världen.
Just där, mellan blommiga lakan vill jag tillbringa resten av lovet.
Trygg, med hans armar runt mig.

Jokkmokk är deprimerande.

Nystart!

Idag fick jag en kommentar av min käre make som löd "Pfft, du bloggar säkert också!"
Då kom jag fram till att det gör jag ju!

Hade nästan glömt bort bloggen som jag så kärleksfullt började skriva på för något år sedan (har för den delen ett par till som jag glömt anv-lös. till)

Nåväl, det här får bli ännu ett tappert försök till nystart! Just idag, med Oliver plinkandes på någon låt i bakrunden och Skrället sovandes i rummet intill ska jag stolt föra min internetdagbok igen.
För det är ju mer en dagbok än en blogg, vem skulle vara intresserad av vad jag har att säga?

Kanske börjar imorrn..

-

Rastlöshet, rastlöshet.
Förbannade tomhet.

Spara känslorna till gryningen

Pärlorna är framme igen, tillsammans med Winnerbäck upplever jag därför om början av nian igen.

Jag känner och jag lever och jag minns.

Jag har varit slö på bloggandet under senaste tiden. Under senaste året, kanske för att jag har fixat mig en dagbok.
Fast nu har jag ju så mycket att skriva om - Trästock, flytten, skolan, jobbet.
Men det får vara just nu. Jag nöjer mig med att fyllas upp av musiken och njuta för ögonblicket.

2010

Vad ska man säga? Finns det någonting.
Ett förhållande sedan över ett år.
Ett behov av att leka med elden.
Total ensamhet