Vaknade imorse, lika bitter som igår. Slog igång "Good morning happiness" ( http://www.youtube.com/watch?v=gQe0ig2NZcQ ) Och kunde inte fortsätta sura då.
P-piller svängar i humöret? Kanske det kanske.
Men för nostalgins och glädjeämnenas skull sitter jag nu uppkrupen med Magda i soffan och spelar Nintendo 64.
måndag 29 oktober 2012
söndag 28 oktober 2012
Bittert inlägg.
Jag har inte rätat på min värld än.
Det känns som att jag har ramlat och landat någonstans långt nere i jorden. Bland bekvämt mörker.
Medveten om att jag snart kommer ge upp körkortet, med tanke på den ringa hjälp jag får med teori och uppbokning av grejer. Jag har gett upp det mesta just nu.
Det känns inte alltför bra.
Faktiskt inte bra alls. Jag är bitter på min egen lathet och oförmåga att få tummen ur arslet.
Förbannat Sofi, du har inte ens sökt ett enda arbete. Visa nu den sneglande världen att dom har fel, du är inte bara ett värdelöst fyllo utan ambitioner! Come on.
Förbannat.
Det känns som att jag har ramlat och landat någonstans långt nere i jorden. Bland bekvämt mörker.
Medveten om att jag snart kommer ge upp körkortet, med tanke på den ringa hjälp jag får med teori och uppbokning av grejer. Jag har gett upp det mesta just nu.
Det känns inte alltför bra.
Faktiskt inte bra alls. Jag är bitter på min egen lathet och oförmåga att få tummen ur arslet.
Förbannat Sofi, du har inte ens sökt ett enda arbete. Visa nu den sneglande världen att dom har fel, du är inte bara ett värdelöst fyllo utan ambitioner! Come on.
Förbannat.
lördag 27 oktober 2012
En svängom med en konserverad fågel
Jag är trött och luktar lite illa. Kläderna är inte bytta men använda under krogkväll. Jag borde fräscha upp mig. Eller rätta; jag ska fräscha upp mig. Bara inte just för tillfället.
Gårdagen spenderades tillsammans med fina Buckel, hennes konserverade fågel Jon och två flaskor rödvin med träsmak.
Det var trevligt. Vi fick sedan skjuts till Gästis av en väldigt sympatisk norrman och väl där var det folk, skratt och fylla. För att uttrycka det som Buckel gjorde imorse "Jag blev fucking shitfaced".
Oglamoröst slöseri på både hjärnceller och pengar? Ja. Men det var fruktansvärt angenämt.
Jag fick inse den svåra vägen att jag inte alls kunde dansa då Zacke suckade uppgivet med ömma tår. Men jag försökte! Jag gjorde verkligen det kära vänner. Till någonting i dansbandsklassen och tillsammans med ett gäng i övre medelåldern. Det var magnifikt.
Godkväll.
torsdag 18 oktober 2012
Körlektion
Den här är den lilla stunden på dagen som jag känner mig levande. Efter att ha gjort någonting någorlunda nyttigt (körlektion) och fått en smula frisk luft. Det är perfekt promenadväder med knarrande snö och värme i luften, dock så är jag dålig på att promenera utan sällskap.
Under dagens lektion var min lärare väldigt glad. Vi övade parkeringar och den ädla konsten att backa. Efter att jag mycket klumpig lyckats vrida in bilen bredvid en silverfärgad Saab suckade den glada mannen bredvid mig dramatiskt "Nä NU ska jag vara sådär tjatig igen Sofi." Han klappade mig lite på axeln "Du måste.lära.dig.köra.som.en.robot." Rösten hade förändrats till en fruktansvärt dålig imitation och han rörde de stela händerna och huvudet som en robotdans i miniformat. "Gör du alltid likadant så kommer bilen alltid röra sig likadant. Det är som om man är sur när man kommer till skolan på mornarna då tänker alla men vilken surkorv! Är du däremot glad så tänker dom åh vilken glad filur!"'
Vid ordet "filur" tonades hans röst plötsligt bort som om han inte riktigt visste vars han ville komma med den uppläxningen. Det visste inte jag heller, men när han höjde ögonbrynen åt mig och gav min axel ännu en tryckning nickade jag lydigt och försökte se ut som att jag precis lärt mig någonting viktigt.
Jag ville ju inte göra honom besviken.
Under dagens lektion var min lärare väldigt glad. Vi övade parkeringar och den ädla konsten att backa. Efter att jag mycket klumpig lyckats vrida in bilen bredvid en silverfärgad Saab suckade den glada mannen bredvid mig dramatiskt "Nä NU ska jag vara sådär tjatig igen Sofi." Han klappade mig lite på axeln "Du måste.lära.dig.köra.som.en.robot." Rösten hade förändrats till en fruktansvärt dålig imitation och han rörde de stela händerna och huvudet som en robotdans i miniformat. "Gör du alltid likadant så kommer bilen alltid röra sig likadant. Det är som om man är sur när man kommer till skolan på mornarna då tänker alla men vilken surkorv! Är du däremot glad så tänker dom åh vilken glad filur!"'
Vid ordet "filur" tonades hans röst plötsligt bort som om han inte riktigt visste vars han ville komma med den uppläxningen. Det visste inte jag heller, men när han höjde ögonbrynen åt mig och gav min axel ännu en tryckning nickade jag lydigt och försökte se ut som att jag precis lärt mig någonting viktigt.
Jag ville ju inte göra honom besviken.
onsdag 17 oktober 2012
Fysisk vinterkväll
Jag har det mysigt. Första snön föll igår och ligger fruktansvärt tunn över marken, mitt rum är lite för kallt men under täcket och iklädd morgonrock med en kopp hett, lite för sött te så gör det ingenting.
Dagen har varit helt okej. Vardaglig.
Somnade vid halvfyra-snåret och rullade ur sängen vid halv nio för att ha en körlektion. Den gick också rätt bra. Ny lärare, igen. Trevlig man i 50-års åldern som hade för vana att lägga handen vänskapligt på min axel under samtal. I en fladdrande tanke så slog det mig att för människor, mindre fysiska än vad jag är, kan det vara att inkräkta på personal space. Man rör inte i varandra mer än nödvändigt. Om man nu inte råkar vara förälskade, men då är det en helt annan femma. Underligt vad bekväm jag är med denna stelhet.
Hade någon stormat fram och kysst mina kinder som en hälsning hade det nog resulterat i inköp av decinfektions-sprit i fickformat.
Däremot så är det ju sällan man hör uttrycket "passionerad natur" när det gäller just svenskar. Kanske det ena har med det andra att göra? Har iskylan vi måste utstå här i norden verkligen tagit sig in i vårt blod och nu tynger våra armar när det ska lyftas som i en kram?
Det här är inte som inlägget jag hade för någon vecka sedan. Jag tänker inte uppmana mig själv till att kramas mer, jag är bara på lektion ett: kallprat.
Om jag nu blir en överväldigande människa på senare år med bulldozer-attityd till alla som inte vill omfamnas av mina (mest troligt) fläskiga armar ber jag nu om ursäkt i förväg.
Men det ska väl inte vara så jävla krångligt. Krama mig bara och håll käft. Luktar jag då svett eller har jag störtat din mur av iskyla får du väl då göra som människor alltid ha gjort; hosta till besvärat eller grimaschera lätt mot din vän bakom min rygg.
Jag tänker inte ens märka det.
Dagen har varit helt okej. Vardaglig.
Somnade vid halvfyra-snåret och rullade ur sängen vid halv nio för att ha en körlektion. Den gick också rätt bra. Ny lärare, igen. Trevlig man i 50-års åldern som hade för vana att lägga handen vänskapligt på min axel under samtal. I en fladdrande tanke så slog det mig att för människor, mindre fysiska än vad jag är, kan det vara att inkräkta på personal space. Man rör inte i varandra mer än nödvändigt. Om man nu inte råkar vara förälskade, men då är det en helt annan femma. Underligt vad bekväm jag är med denna stelhet.
Hade någon stormat fram och kysst mina kinder som en hälsning hade det nog resulterat i inköp av decinfektions-sprit i fickformat.
Däremot så är det ju sällan man hör uttrycket "passionerad natur" när det gäller just svenskar. Kanske det ena har med det andra att göra? Har iskylan vi måste utstå här i norden verkligen tagit sig in i vårt blod och nu tynger våra armar när det ska lyftas som i en kram?
Det här är inte som inlägget jag hade för någon vecka sedan. Jag tänker inte uppmana mig själv till att kramas mer, jag är bara på lektion ett: kallprat.
Om jag nu blir en överväldigande människa på senare år med bulldozer-attityd till alla som inte vill omfamnas av mina (mest troligt) fläskiga armar ber jag nu om ursäkt i förväg.
Men det ska väl inte vara så jävla krångligt. Krama mig bara och håll käft. Luktar jag då svett eller har jag störtat din mur av iskyla får du väl då göra som människor alltid ha gjort; hosta till besvärat eller grimaschera lätt mot din vän bakom min rygg.
Jag tänker inte ens märka det.
lördag 13 oktober 2012
Trötta funderingar
Sitter ihopkrupen i sängen med Simon som spelar Ocarna of Time.
Trots argumentationerna om att jag inte är en mysig människa och mitt fortsatta hojtande om hur fruktansvärt bögig han är. Ja, jag vet att det inte är PK att kalla någon bög för att skälla. Jag har ingenting emot bögar, det känns bara som att ordet slår hårdare än att i långa meningar förklara för Simon att han har en ovanligt feminin sida. Och ja, jag felanvänder ordet, men jag VILL inte ta det just nu. Jag tänker vara fånig. Fnysa åt bögerier och skråla någonting om att kvinnor är mindre värda medans Nina hämtar öl åt mig och jag rättar till den psykiska pungen med ett belåtet leende och lägger in en näve snus.
Förlåt, jag spårar.
Det är bara det att klockan helt plötsligt blev 1 och min dag som skulle gå åt till vilande har varit allt annan än lugn. Någonting slår bara fel när jag har varit mer vaken än vad jag borde vara.
Godnatt.
Trots argumentationerna om att jag inte är en mysig människa och mitt fortsatta hojtande om hur fruktansvärt bögig han är. Ja, jag vet att det inte är PK att kalla någon bög för att skälla. Jag har ingenting emot bögar, det känns bara som att ordet slår hårdare än att i långa meningar förklara för Simon att han har en ovanligt feminin sida. Och ja, jag felanvänder ordet, men jag VILL inte ta det just nu. Jag tänker vara fånig. Fnysa åt bögerier och skråla någonting om att kvinnor är mindre värda medans Nina hämtar öl åt mig och jag rättar till den psykiska pungen med ett belåtet leende och lägger in en näve snus.
Förlåt, jag spårar.
Det är bara det att klockan helt plötsligt blev 1 och min dag som skulle gå åt till vilande har varit allt annan än lugn. Någonting slår bara fel när jag har varit mer vaken än vad jag borde vara.
Godnatt.
fredag 12 oktober 2012
Höstkallt
Hallå, hallå, vad ÄR det här? Hösten och alla sprakande färger i all ära men jag FRYSER ju. Burr.
4.8grader för tillfället, blåsigt, blött och kallt. Men jag känner ändå en viss spirande nervositetslycka. Kanske är det kaffet jag just hällde i mig i rasande fart, kanske är det att jag snart får komma tillbaka till Boden och till Nina som nu med tiden visat sig vara en allra bästa vän.
Bäst av allt än nog att jag blivit lite sponsrad av min familj som tycker att det är dags för mig att skaffa mig en aningen utökad garderob. Jag gillar tanken på shopping. Jag gillar att ha nya kläder. Jag fullkomligt AVSKYR att gå i affärer.
Nina får väl återigen vara mitt stöd.
Bloggandet har sinat på sistone, till stor del för att internet inte riktigt är som det ska nere hos pappa. Om ni inte har förstått så bor jag nere på nyborg nu och alla som har lust eller bara är i krokarna får hjärtans hjärna titta in på en kopp kaffe. Eller te. Jag har bunkrat upp med te.
Varma kramar i det fruktansvärt kalla vädret till alla som känner att ni har förtjänat dem, från en ovanligt positiv Sofi
4.8grader för tillfället, blåsigt, blött och kallt. Men jag känner ändå en viss spirande nervositetslycka. Kanske är det kaffet jag just hällde i mig i rasande fart, kanske är det att jag snart får komma tillbaka till Boden och till Nina som nu med tiden visat sig vara en allra bästa vän.
Bäst av allt än nog att jag blivit lite sponsrad av min familj som tycker att det är dags för mig att skaffa mig en aningen utökad garderob. Jag gillar tanken på shopping. Jag gillar att ha nya kläder. Jag fullkomligt AVSKYR att gå i affärer.
Nina får väl återigen vara mitt stöd.
Bloggandet har sinat på sistone, till stor del för att internet inte riktigt är som det ska nere hos pappa. Om ni inte har förstått så bor jag nere på nyborg nu och alla som har lust eller bara är i krokarna får hjärtans hjärna titta in på en kopp kaffe. Eller te. Jag har bunkrat upp med te.
Varma kramar i det fruktansvärt kalla vädret till alla som känner att ni har förtjänat dem, från en ovanligt positiv Sofi
onsdag 3 oktober 2012
En tripp till Sunderbyn
Oj vad mycket som har hänt och så lite jag har skrivit.
Lusten har bara inte infunnit sig tidigare!
Har hunnit vinna i biljard över Nina, haft (och tappat) naglar, förlorat i Airhockey, gått på dejt, sprungit på Ikea, flyttat in med min far och kört med bilskolan.
Hnm, kanske ska jag arbeta mig bakåt i minnet? Den väldigt glade bilskoleläraren ligger så färskt i minnet medans resten av veckan redan börja krypa tillbaka till glömskans dimma. Kanske jag inte alls behöver berätta allting för er? Kanske ni inte alls vill läsa om min oäventyrliga vardag? Så sluta läsa nu då.
Igår var jag till Sunderbyn med min farmor. Inte alls så dramatiskt, vi fick åka dit med pappa och hann till och med rullstolsrace-a innan hon skulle in till en doktor som klämde lite på henne och sa att hon var ganska frisk.
I vilket fall, medans jag låg i baksätet och krigade mot min förkylning som börjat närma sig nya trumhinnespräckande höjder stannade vi till utanför Jula. Pappa skulle köpa kepslampor, en såg eller någonting annat spännande, jag minns inte riktigt. Då blev jag återigen påmind om varför jag faktiskt tycker så mycket om den sidan av min familj. Inte för att det är någonting fel på min mors sida, men över min fars släkt vilar en slags bitter humor som jag på något sätt känner mig bekväm i.
Vi stod här på parkeringen, farmor hade precis berättat en histora som handlade om att hon tog körkortet precis samma dag som president Kennedy blev skjuten och som på något sätt övergick i att det för länge sedan bara funnits två bilar i Jokkmokk. Två bilar, som till den gamle bilskolelärarens hoppandes mustaschers förtjusning lyckats krocka utanför gamla Konsum. Hon skrattade så gott att alla rynkorna i hennes ansikte fördjupades och jag satt facinerad och tittade på ett djupnande nät fåror i min farmor.
Skrattandet avbröts av att min far frågade om hon skulle ha någonting innifrån affären "En vattenkokare? En micro? Du vet det är billigare här än i Jokkmokk."
"Nej, nej nej!" Utbrast min farmor och lät nästan arg "Jag ska snart i trä-fracken."
"Vill du ha med dig nånting dit då? En vattenkokare kanske?"
"Nehe. Bara jag och mina kompisar maskarna." Svarade farmor buttert.
"Maskdödningsmedel?" Min fars ton var vid det här laget hjälpsam men oavsett om han inte hade brustit ut i skratt, hade nog farmor bara fnyst åt honom. Jag å andra sidan satt i baksätet och följde storögt deras vanliga munhuggande, tänkandes att den här gången ska jag baske mig komma ihåg att skriva ned det.
Det här är inget vidare bra avslut på en text. Men det jag skriver verkar nu för tiden bara bli längre och längre så jag slutar nu.
Lusten har bara inte infunnit sig tidigare!
Har hunnit vinna i biljard över Nina, haft (och tappat) naglar, förlorat i Airhockey, gått på dejt, sprungit på Ikea, flyttat in med min far och kört med bilskolan.
Hnm, kanske ska jag arbeta mig bakåt i minnet? Den väldigt glade bilskoleläraren ligger så färskt i minnet medans resten av veckan redan börja krypa tillbaka till glömskans dimma. Kanske jag inte alls behöver berätta allting för er? Kanske ni inte alls vill läsa om min oäventyrliga vardag? Så sluta läsa nu då.
Igår var jag till Sunderbyn med min farmor. Inte alls så dramatiskt, vi fick åka dit med pappa och hann till och med rullstolsrace-a innan hon skulle in till en doktor som klämde lite på henne och sa att hon var ganska frisk.
I vilket fall, medans jag låg i baksätet och krigade mot min förkylning som börjat närma sig nya trumhinnespräckande höjder stannade vi till utanför Jula. Pappa skulle köpa kepslampor, en såg eller någonting annat spännande, jag minns inte riktigt. Då blev jag återigen påmind om varför jag faktiskt tycker så mycket om den sidan av min familj. Inte för att det är någonting fel på min mors sida, men över min fars släkt vilar en slags bitter humor som jag på något sätt känner mig bekväm i.
Vi stod här på parkeringen, farmor hade precis berättat en histora som handlade om att hon tog körkortet precis samma dag som president Kennedy blev skjuten och som på något sätt övergick i att det för länge sedan bara funnits två bilar i Jokkmokk. Två bilar, som till den gamle bilskolelärarens hoppandes mustaschers förtjusning lyckats krocka utanför gamla Konsum. Hon skrattade så gott att alla rynkorna i hennes ansikte fördjupades och jag satt facinerad och tittade på ett djupnande nät fåror i min farmor.
Skrattandet avbröts av att min far frågade om hon skulle ha någonting innifrån affären "En vattenkokare? En micro? Du vet det är billigare här än i Jokkmokk."
"Nej, nej nej!" Utbrast min farmor och lät nästan arg "Jag ska snart i trä-fracken."
"Vill du ha med dig nånting dit då? En vattenkokare kanske?"
"Nehe. Bara jag och mina kompisar maskarna." Svarade farmor buttert.
"Maskdödningsmedel?" Min fars ton var vid det här laget hjälpsam men oavsett om han inte hade brustit ut i skratt, hade nog farmor bara fnyst åt honom. Jag å andra sidan satt i baksätet och följde storögt deras vanliga munhuggande, tänkandes att den här gången ska jag baske mig komma ihåg att skriva ned det.
Det här är inget vidare bra avslut på en text. Men det jag skriver verkar nu för tiden bara bli längre och längre så jag slutar nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
