En tripp till Sunderbyn

Oj vad mycket som har hänt och så lite jag har skrivit.
Lusten har bara inte infunnit sig tidigare!

Har hunnit vinna i biljard över Nina, haft (och tappat) naglar, förlorat i Airhockey, gått på dejt, sprungit på Ikea, flyttat in med min far och kört med bilskolan.

Hnm, kanske ska jag arbeta mig bakåt i minnet? Den väldigt glade bilskoleläraren ligger så färskt i minnet medans resten av veckan redan börja krypa tillbaka till glömskans dimma. Kanske jag inte alls behöver berätta allting för er? Kanske ni inte alls vill läsa om min oäventyrliga vardag? Så sluta läsa nu då.

Igår var jag till Sunderbyn med min farmor. Inte alls så dramatiskt, vi fick åka dit med pappa och hann till och med rullstolsrace-a innan hon skulle in till en doktor som klämde lite på henne och sa att hon var ganska frisk.
I vilket fall, medans jag låg i baksätet och krigade mot min förkylning som börjat närma sig nya trumhinnespräckande höjder stannade vi till utanför Jula. Pappa skulle köpa kepslampor, en såg eller någonting annat spännande, jag minns inte riktigt. Då blev jag återigen påmind om varför jag faktiskt tycker så mycket om den sidan av min familj. Inte för att det är någonting fel på min mors sida, men över min fars släkt vilar en slags bitter humor som jag på något sätt känner mig bekväm i.

Vi stod här på parkeringen, farmor hade precis berättat en histora som handlade om att hon tog körkortet precis samma dag som president Kennedy blev skjuten och som på något sätt övergick i att det för länge sedan bara funnits två bilar i Jokkmokk. Två bilar, som till den gamle bilskolelärarens hoppandes mustaschers förtjusning lyckats krocka utanför gamla Konsum. Hon skrattade så gott att alla rynkorna i hennes ansikte fördjupades och jag satt facinerad och tittade på ett djupnande nät fåror i min farmor.

Skrattandet avbröts av att min far frågade om hon skulle ha någonting innifrån affären "En vattenkokare? En micro? Du vet det är billigare här än i Jokkmokk."
"Nej, nej nej!" Utbrast min farmor och lät nästan arg "Jag ska snart i trä-fracken."
"Vill du ha med dig nånting dit då? En vattenkokare kanske?"
"Nehe. Bara jag och mina kompisar maskarna." Svarade farmor buttert.
"Maskdödningsmedel?" Min fars ton var vid det här laget hjälpsam men oavsett om han inte hade brustit ut i skratt, hade nog farmor bara fnyst åt honom. Jag å andra sidan satt i baksätet och följde storögt deras vanliga munhuggande, tänkandes att den här gången ska jag baske mig komma ihåg att skriva ned det.

Det här är inget vidare bra avslut på en text. Men det jag skriver verkar nu för tiden bara bli längre och längre så jag slutar nu.