Körlektion

Den här är den lilla stunden på dagen som jag känner mig levande. Efter att ha gjort någonting någorlunda nyttigt (körlektion) och fått en smula frisk luft. Det är perfekt promenadväder med knarrande snö och värme i luften, dock så är jag dålig på att promenera utan sällskap.

Under dagens lektion var min lärare väldigt glad. Vi övade parkeringar och den ädla konsten att backa. Efter att jag mycket klumpig lyckats vrida in bilen bredvid en silverfärgad Saab suckade den glada mannen bredvid mig dramatiskt "Nä NU ska jag vara sådär tjatig igen Sofi." Han klappade mig lite på axeln "Du måste.lära.dig.köra.som.en.robot." Rösten hade förändrats till en fruktansvärt dålig imitation och han rörde de stela händerna och huvudet som en robotdans i miniformat. "Gör du alltid likadant så kommer bilen alltid röra sig likadant. Det är som om man är sur när man kommer till skolan på mornarna då tänker alla men vilken surkorv! Är du däremot glad så tänker dom åh vilken glad filur!"'
Vid ordet "filur" tonades hans röst plötsligt bort som om han inte riktigt visste vars han ville komma med den uppläxningen. Det visste inte jag heller, men när han höjde ögonbrynen åt mig och gav min axel ännu en tryckning nickade jag lydigt och försökte se ut som att jag precis lärt mig någonting viktigt.
Jag ville ju inte göra honom besviken.