Jag har det mysigt. Första snön föll igår och ligger fruktansvärt tunn över marken, mitt rum är lite för kallt men under täcket och iklädd morgonrock med en kopp hett, lite för sött te så gör det ingenting.
Dagen har varit helt okej. Vardaglig.
Somnade vid halvfyra-snåret och rullade ur sängen vid halv nio för att ha en körlektion. Den gick också rätt bra. Ny lärare, igen. Trevlig man i 50-års åldern som hade för vana att lägga handen vänskapligt på min axel under samtal. I en fladdrande tanke så slog det mig att för människor, mindre fysiska än vad jag är, kan det vara att inkräkta på personal space. Man rör inte i varandra mer än nödvändigt. Om man nu inte råkar vara förälskade, men då är det en helt annan femma. Underligt vad bekväm jag är med denna stelhet.
Hade någon stormat fram och kysst mina kinder som en hälsning hade det nog resulterat i inköp av decinfektions-sprit i fickformat.
Däremot så är det ju sällan man hör uttrycket "passionerad natur" när det gäller just svenskar. Kanske det ena har med det andra att göra? Har iskylan vi måste utstå här i norden verkligen tagit sig in i vårt blod och nu tynger våra armar när det ska lyftas som i en kram?
Det här är inte som inlägget jag hade för någon vecka sedan. Jag tänker inte uppmana mig själv till att kramas mer, jag är bara på lektion ett: kallprat.
Om jag nu blir en överväldigande människa på senare år med bulldozer-attityd till alla som inte vill omfamnas av mina (mest troligt) fläskiga armar ber jag nu om ursäkt i förväg.
Men det ska väl inte vara så jävla krångligt. Krama mig bara och håll käft. Luktar jag då svett eller har jag störtat din mur av iskyla får du väl då göra som människor alltid ha gjort; hosta till besvärat eller grimaschera lätt mot din vän bakom min rygg.
Jag tänker inte ens märka det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar