Levande begravd

Att vara glömd och nergrävd. Inga spår syns längre på att jag faktiskt varit där.
Allt går på som vanligt, jag är bara inte längre en del av det. Vet inte längre vad jag ska göra, jag är otacksam som inte glädjer mig åt det jag har. Åt dom vänner som står kvar, att mitt liv inte är helt jävligt.
Lika besviken på mig själv, som att jag hade smakat på kakan och slängt iväg den. Lika lite lust att återvända till er som att plocka upp den igen.

Det handlar om att ge och ta.

Nä jag inte orkar engagera mig alls, slutar ni att by er. När jag förstått att jag gräver ner mig i mig själv så är det svårt att sluta.
När jag upptäcker att själva problemet bara är mig själv är det egentligen ingen som längre bryr sig, men det är förståligt. Dom har egna liv och egna problem, har bara vant mig i att det alltid finns nån annan där.
Nu när mina problem inte finns längre utan att jag gräver ner mig i gamla problem och inte längre bryr mig om nån annan, varför ska dom då bry sig i mig?