Grannen har köpt sina ungar en synt

Uppe med tuppen! Tyckte Nina och ställde klockan på halv fem. Nä-ä tyckte jag och rullade ihop mig till en gnällande hög. Jo-ho tyckte grannen på ovanvåningen och hade köpt sina ungar en synt.

Vid det här tillfället var det synd om mig. Riktigt synd om mig.
Vid det här tillfället så bestämde jag mig faktiskt för att om just jag får ungar och det flyttar in någon granne över huvud taget så ska jag hämnas genom att försöka lära mina kids att spela trombon eller trummor innan sjuslaget.
Ja.
Det är lite värre än synt men vad fan. Den som har syskon, eller bara väldigt gnälliga kusiner, vet att hämnden alltid måste vara snäppet grövre än originalskämtet.
Och i det här fallet, skämt och skämt. Jag skrattade inte då min ovärderliga skönhetssömn avbröts av det där skriker som ungar ibland utstöter. Ni vet det där gälla, höga, fågel-lätet som ofta kommer i konstiga situationer då ingen egentligen förstår varför de skriker?
Följt av en antingen fruktansvärt dåligt ihopsatt symfoni eller ett dussintal barnhänder som slår på måfå över den stackars synten. För mitt inre ser jag hur plastbitar flyger och hur  fru jag-har-köpt-mina-ungar-en-synth stolt står i dörröppningen och ler mot sin fruktansvärt sockersöta avkomma.

Men jag gnäller inte. Mamma-jag-har-köpt-mina-ungar-en-synth är tillsammans med pappa-jag-är-polis och de är båda väldigt trevliga. Jag har sett dem hela sommaren vara ute och leka med sina barn, kanske för att de inte ska vara inne och spela synt? Kanske ler inte ens mamma-jag-har-köpt-mina-ungar-en-synth stolt åt sin, dock fortfarande sockersöta avkomma. Kanske är hon också så innerligt less på det där dåligt ihopsatta symfonin att hennes stolta leende stelnat till en grimas?

Ett är då säkert. Jag är uppkliven och vaken tack vare grannarna på ovanvåningen. Nu kan jag göra någonting värdefullt av mitt liv! Nu har jag hela dagen på mig.
Tack grannarna.
Och till alla er som råkar snubbla över det här inlägget: Köp era ungar en synt. Eller lär dig att spela själv! Kanske, om ni har riktigt tur, finns det en tjej i er närhet som alltid sover för länge och då slösar bort sin tid. Väck ni henne. Det tjänar hon på. Eller så köper hon en trombon.

Vattenpölar och korsord

Idag började dagen med att jag kände mig som en.. Lätt person. En lätt person med lätt sinne, lätta steg och en lätt attityd till det eviga regnet.
Kanske var det den nya ljudboken av Mark Levengood, kanske var det att jag fick vakna bredvid min håriga prins som inte alls pinkat inne. Det vet jag inte men jag tror att jag svävade över ett par vattenpölarna när jag promenrade till farmor med tidningen under armen.

Det var först efter en väldigt tung lunch, med alltid tillhörande kaffe och kaka till efterrätt som jag landade på dynförsedda stolarna i farmors kök. Efter tre timmar med varsitt korsord började jag nästan känna mig negativ. Nu menar jag inte att jag inte trivs med min farmor, hon är en älskvärd men argressiv och redig kvinna. Det var nog bara insikten att min umgängeskrets har dragit ihop sig nu när alla mina vänner fladdrar iväg och startar liv. Den har dragit ihop sig såpass att när telefonen väl piper är det Halebop. Suck.
Nåväl, imorgon får jag finbesök från Boden! Lilla fräkniga, skånsktalande Nina kommer för att också sätta sig in i den kladdiga tristessen som är Jokkmokk. Då kan vi ha tråkigt tillsammans. Det ser jag fram emot.

Innesittardagar

http://www.youtube.com/watch?v=82NjJjhsHag
(Zelda ocarina of time - Song of Storms)

http://www.youtube.com/watch?v=VdNoYbAp7i0
(Tetris)

http://www.youtube.com/watch?v=lXAh8WwrmOI
(Mega Man 5 - plantman)

http://www.youtube.com/watch?v=2isHPEkNWn4
(Mega Man 2)

Jag kan verkligen inte sluta lyssna och de lämnar heller inte mitt huvud. Någonting verkar ha slagit fruktansvärt fel.

Sakta men säkert känner jag att jag förvandlas till en enstöring. Jag har suttit inne alldeles för många dagar, lyssnades på ljudbok och ritandes iklädd min morgonrock (som var ren för 5 dagar sedan eller så, nu efter att ha somnat och vaknat i den i ett par dygn är den tydligen inte alls lika fräsch.).

Nåväl, det blir väl så ibland. Micke tog med mig en sväng ut för att åka bil samt titta på Southpark och det förvånade mig hur dagsljuset frätte mina stackars ögon. Nu får det tametusan bli skärpning!
Och man kan väl säga att just på grund av dessa innesittardagar har jag verkligen ingenting nytt eller spännande att berätta, annat än att jag dagligen ser ut som en nyvaken person som luktar rostat bröd och te.

Mjäh.

Bloggskrivningen har skjutits på i och med en begynnande hopplöshetskänsla som försöker krypa in. En av den sorten som så gärna kommer med mörka nätter som spenderas med att titta på Icareklamer i telefonen tills man slocknar och som infinner sig de dagar man inte orkar klä på sig och gå ut.

Matrelation

Min relation till mat är.. Innerlig. Mitt djupaste förhållande kan man väl säga.
Jag äter för mycket och mest hela tiden.
Det kombinerat med den lathet som ofta lägger sig över mig kommer någon dag orsaka fetma, det är jag inte ens osäker om. Just för tillfället kände jag mig lite nere och hamnade snorandes i fosterställning, kramandes en Tutti Frutti påse och plötsligt såg livet lite ljusare ut. (Tills påsen var tom)

Om du har någon plan på att ha kontakt med mig när jag är nyvaken så får du göra som min familj och pojkvänner har erfarat; Antingen ge mig mat eller så håller du dig undan. Jag har det sämsta humöret över huvud taget när väckarklockan ringer.
Till och med tanken på mat kan få mig glad. Och det mina vänner är först tragiskt.

Meningslösa måndag.

Gårdagen var slö. En riktig söndag, med allt från bakishäng till en jobbig tvagning för att bli av med helgens orenheter.
Då kvällen närmade sig igår blev jag rastlös och fick upp min sovande pojkvän för att fara ut på äventyr! Så halvt ofrivilligt stapplade Simon trött med mig ut i en kall bil och körde till Ica för att köpa en påse lösviktsgodis. Jag fick dra ned min äventyrsanda från "Vi far ut och ser saker!" till "Okej hjärtat, vi kan väl ta en annan väg hem iallafall?"

Nåväl, man kan inte rucka på reglerna till en söndag.
Idag har jag vaknat efter 14timmars svettig sömn och med en förkylning av sitcom-värdighet. Ska nog ta tag i livet, knapra ett par värkisar och börja kolla bussar tillbaka till Boden där all min packning befinner sig.

Rödvin och smarta affärer

Dricker billigt rödvin med söt pojke i fiskarmössa till Bright Eyes - Lover I dont have to love. (  http://www.youtube.com/watch?v=1ZiK6VDqhQ4  )
Stämningen är mysig, trött och absolut trevlig. Med en sovande boston terrier i famnen och så mycket surr i kroppen kan det väl inte slå fel?

Pannan dekoreras av ett plåster då jag skallat en nyuppsatt hylla i min iver att packa väskan.
Dagen har varit fin, fick lifta med en bärningsbil från Jokkmokk och hamnade igen i Luleå, morgondagens planer är att åka cab-bubbla i Boden.

Däremot! Så hände någonting minst sagt oväntat idag, låt mig berätta;
Jag och Simons trevliga vän från Gävle står utanför Systembolaget och röker då en bil ställer sig i parkeringsfickan bredvid vår (ingenting oväntat än så länge.)
Dörren till den nyparkerade bilen öppnades och en man i 60-års åldern berättade för mig att jag har vackert hår. Det rödaste han någonsin sett.
Jag tackar och bockar, med gårdagens hemläxa i tanken, sedan sätter jag mig i bilen då jag hör gubben prata med min nyfunne, bekanta, Simons vän Gustav.
"Hur mycket ska du ha för den rödhåriga?"
"Va?"
"Hur mycket ska du ha för rödtotten? Jag antar att det är din flicka"
Ett halvnervöst skratt senare svarar Gustav "Neej, det är min kompis.. Här kommer han!"
Med en handvinkning åt Simons håll upprepar gubben frågan och jag skrattar med ansiktet tryckt mot hundens nacke.
"Hur mycket ska du ha för rödtotten?"
"Hur mycket är du villig att ge?"
"Ett par tusen åtminstone."
"Njae, hon är ganska billig i drift.."
Här stänger jag öronen och funderar på hur man borde hantera situationen. Ett par minuter senare kommer Simon tillbaka in i bilen, säger att han sålt mig och kör flinandes därifrån.
Jag är ställd. Borde jag vara smickrad eller skämmas?

Jag ber om ursäkt för möjliga stavfel. Vinet kryper åt huvudet. Nu; möjligtvis mer vin och bastubad.

Puss.

Mind over body

Jag gjorde just ett försök att duscha bort förkylningen. I en evihet stod jag under brännhett rinnande vatten och försökte föreställa mig hur alla baciller rann ned i avloppet. Till ingen nytta.
Jag kom inte ut ur duschen som den nya människan jag hoppades på, snarare lite tröttare, lite renare och lite blötare samma förkylda Sofi.
Tydligen så fungerar inte mind-over-body-konceptet i alla lägen.

Jag var till sjukan idag för att ordna fram lite p-piller av min väldigt intensiva, vänligsinnade gynekolog. I väntrummet satt det en liten tant så jag nickade vänligt innan jag slog mig ned i en sjukhus-fotölj och började bläddra i en färgglad gratistidning.
Efter ett par minuter frågar tanten om jag drabbats av en förkylning, jag hummar glatt någonting om att det gör vi väl alla nu som då och att det tydligen var min tur nu. Det följs av en nick och någon minuts tystnad.

"Har du provat Kan Jang?" Hojtade tanten till, nästan ropandes, tydligen besvärad av tystnaden.
"Ursäkta?"
"Kan Jang! Mot förkylningsbesvär. En vecka så är du frisk!" Hon artikulerade noga och mässandet följdes av en så glad min att jag nästan började kika över axeln efter reklamfilmskameror.

Till min förvåning kände jag mig besvärad av den vänliga damen. Hon ville ingenting annat än att kallprata någon minut i detta tråkiga väntrum, vilket vi givetvis gjorde efter den här inledningen.
Är jag så svensk, kall och lagom att jag verkligen hellre väljer en annan bänk än att sitta bredvid någon? Att min personliga space ska vara en obrytbar mur för främlingar? Nej vet du vad Sofi Älmeros nu får du skärpa dig. Du är inte den som är dömande! Dessutom visade det sig ju vara en fin tant som på äldre dagar fått sluta fjällvandra och som jobbat i det sjukhus du nu satt.
Lär dig av tanten, ut i världen och kallprata (varmprata) dig omkring. Och där med basta.

Spädbarnsskämt

Jag har sjuka vänner.
Inte sjuka som i förkylda. Eller ja.. Det kanske de flesta är just nu, men det är inte alls det som är poängen.
Poängen är att dom har en vriden sorts humor och det smittar av sig. Det här kan göra att jag gör mig obekväm i diverse sociala situationer just på grund av att jag har blivit för van vid deras sällskap. Låter det invecklat? Det är det inte.
Härom veckan när jag var ute och gick med min vän Simon, numera pojkvän Simon, som inte hör till den sjuka sidan av mina vänner råkade jag dra ett skämt som först förfärat mig sedan bara facinerat mig pga den totala brist på gränser.

"Vad är svart, bubblar och knackar på en liten dörr? Ett spädbarn i en micro."

Då Simon stannade och tittade på mig med ett skratt fastnat i halsen insåg jag vad jag hade sagt och svor tyst över Mickes fruktansvärda humor. (Nåväl, Simon är ju faktiskt pojkvän nu så särskilt mycket kan jag inte ha skrämt honom.)

Nina däremot stirrade först på mig med ett förbjudet fniss och kröp sedan ihop och viskade att hon också hade ett osmakligt skämt på lager.

"Hur många spädbarn krävs det för att måla en vägg? Det beror på hur hårt man kastar."

Jag skrattade högt.
Det är väl klart att jag inte på riktigt vill gå runt och ha ihjäl ungar. Det hade inte varit roligt om det hände på riktigt. Det är bara någonting med den osmakliga chock-humorn som tilltalar mig.

Jag är snarare den jobbiga bruden som sitter på bussen och gnyr "Titta en beeeebis. Vad fint." medans jag rycker min medpassagerare i ärmen.

Förkylningsmys

Höstregn över Jokkmokk idag. Vilket är helt okej så länge jag slipper gå ut så att min röda toning regnar av.
Det hade kunnat vara snopet.
För tillfället njuter jag däremot av en kopp (skål) citronte och stickar. Vilket kan låta idylliskt men som förstörs lite av förkylningen som byggt ett läger i min kropp. Med slemmig hals och snor i både hjärna och näsa kommer jag därför fram till att regn är ett helt okej väder för dagens bravader.

Skriver möjligtvis mer senare och gör väl som man ska och slänger till en ego-cam-bild.

Ute på vägarna!

Busschaffören har börjat känna igen mig på Jokkmokk/Boden/Luleå bussen. Idag tittade han på mig med en suck och sa "Jaha. Du igen. Bussen är full, du får kliva av" Förvirrad slängde jag en blick in i bussen där endast jag, chaffören och en man som snarkade högt befann oss.
"Inte vara sån nu!" Svarade jag skämtsamt och hoppades att min nervositet inte skulle lysa igenom, jag är nämligen fortfarande aningen obekväm med kollektivtrafik i sann bybo-anda.
"Du får inte åka med, du är så jävla besvärlig!"Sa han och skrattade högt med handen tryggt vilande på busschafförsmagen som guppade under skjortan. "Kan du aldrig bestämma dig? Visst vare 19 du va? Och Jokkmokk?"
Jag höll med om dessa korrekta påståenden och betraktade min glada busschafförs gula naglar knappra in hemliga busschafförsgrejer på den lilla skärmen.
Dock så fungerade inte betalingen som den skulle, så apparaten som tog mitt kort ville inte acceptera mina pengar. (Eller så gjorde den det, men herr chafför sa att jag fick göra om det. Kanske var jag tvungen betala för min besvärlighet och de pistagenötsskalen som jag alltid lämnar efter mig)I vilket fall så vinkade han grymtande in mig, trots att jag hjälpsamt sa att jag kunde betala kontant om det så var.

Däremot om min nya plan att snart vara ute på vägarna själv fungerar så får jag snart lämna min nyfunna, glada vän med långa gula naglar. Jag övningskörde nämligen idag.Och det var precis så hemskt som man kan tänka sig. Mamma satt och var uppmuntrande i ängslig ton medans jag fick köra 10 varv runt kvarteret, fruktansvärt skakis. Men de goda nyheterna är väl att båda jag och bilen är hela. Hur det gick med mors nerver kan väl diskuteras.