Spädbarnsskämt

Jag har sjuka vänner.
Inte sjuka som i förkylda. Eller ja.. Det kanske de flesta är just nu, men det är inte alls det som är poängen.
Poängen är att dom har en vriden sorts humor och det smittar av sig. Det här kan göra att jag gör mig obekväm i diverse sociala situationer just på grund av att jag har blivit för van vid deras sällskap. Låter det invecklat? Det är det inte.
Härom veckan när jag var ute och gick med min vän Simon, numera pojkvän Simon, som inte hör till den sjuka sidan av mina vänner råkade jag dra ett skämt som först förfärat mig sedan bara facinerat mig pga den totala brist på gränser.

"Vad är svart, bubblar och knackar på en liten dörr? Ett spädbarn i en micro."

Då Simon stannade och tittade på mig med ett skratt fastnat i halsen insåg jag vad jag hade sagt och svor tyst över Mickes fruktansvärda humor. (Nåväl, Simon är ju faktiskt pojkvän nu så särskilt mycket kan jag inte ha skrämt honom.)

Nina däremot stirrade först på mig med ett förbjudet fniss och kröp sedan ihop och viskade att hon också hade ett osmakligt skämt på lager.

"Hur många spädbarn krävs det för att måla en vägg? Det beror på hur hårt man kastar."

Jag skrattade högt.
Det är väl klart att jag inte på riktigt vill gå runt och ha ihjäl ungar. Det hade inte varit roligt om det hände på riktigt. Det är bara någonting med den osmakliga chock-humorn som tilltalar mig.

Jag är snarare den jobbiga bruden som sitter på bussen och gnyr "Titta en beeeebis. Vad fint." medans jag rycker min medpassagerare i ärmen.