Ute på vägarna!

Busschaffören har börjat känna igen mig på Jokkmokk/Boden/Luleå bussen. Idag tittade han på mig med en suck och sa "Jaha. Du igen. Bussen är full, du får kliva av" Förvirrad slängde jag en blick in i bussen där endast jag, chaffören och en man som snarkade högt befann oss.
"Inte vara sån nu!" Svarade jag skämtsamt och hoppades att min nervositet inte skulle lysa igenom, jag är nämligen fortfarande aningen obekväm med kollektivtrafik i sann bybo-anda.
"Du får inte åka med, du är så jävla besvärlig!"Sa han och skrattade högt med handen tryggt vilande på busschafförsmagen som guppade under skjortan. "Kan du aldrig bestämma dig? Visst vare 19 du va? Och Jokkmokk?"
Jag höll med om dessa korrekta påståenden och betraktade min glada busschafförs gula naglar knappra in hemliga busschafförsgrejer på den lilla skärmen.
Dock så fungerade inte betalingen som den skulle, så apparaten som tog mitt kort ville inte acceptera mina pengar. (Eller så gjorde den det, men herr chafför sa att jag fick göra om det. Kanske var jag tvungen betala för min besvärlighet och de pistagenötsskalen som jag alltid lämnar efter mig)I vilket fall så vinkade han grymtande in mig, trots att jag hjälpsamt sa att jag kunde betala kontant om det så var.

Däremot om min nya plan att snart vara ute på vägarna själv fungerar så får jag snart lämna min nyfunna, glada vän med långa gula naglar. Jag övningskörde nämligen idag.Och det var precis så hemskt som man kan tänka sig. Mamma satt och var uppmuntrande i ängslig ton medans jag fick köra 10 varv runt kvarteret, fruktansvärt skakis. Men de goda nyheterna är väl att båda jag och bilen är hela. Hur det gick med mors nerver kan väl diskuteras.