Farmor

Vissa dagar har man bara lite mer gråt än vanligt.

Idag tänkte jag på min farmor, vilken jag visserligen gör ganska ofta. Min farmor gick bort för över ett år sedan efter en tids sjukdom.

Jag har inte ägnat så mycket energi att tänka på just det, att hon gick bort. Begravningen flöt förbi utan att jag riktigt kände något. Aldrig att MIN farmor, som inte ägnat en minut mer än nödvändigt åt stillasittande (Om det inte gällde korsord) nu skulle vara stilla och tyst föralltid?

När andra människor har sörjt äldre människor har jag aldrig förstått varför. Logiken har legat överst och människor dör när deras tid är inne. 

Idag var jag med min syster på kropp- och själmässa i Solna. Det var stort, det var surrigt och det var mystiska människor med pärlor och flätor. 

Jag var skeptisk, men inte helt tvär för konceptet. Människor tar dåligt hand om sig själva, går sällan ur sin bekvämlighets-zon och det är alltid roligt med färggranna tyger och stenar.

I alla fall så mötte jag ett medium, för hur många gånger har man chans till det?

Och ja, jag var skeptisk. Lite nervös.

Kvinnan med den lite sneda näsan och de snälla ögonen, som jag redan glömt namnet på, började berätta om en kvinna, med egenskaper som stämde väl in på farmor och jag tyckte att det var en rolig sak. Att hon kanske är med och slänger ett öga på mig.

Hon sa ofta så, att när det är hennes tur att trilla av pinn så ska hon hålla ett öga på oss. Och om vi inte skötte oss skulle hon komma tillbaka och nypa oss i tårna när vi sov.

Dagen gick och det var först när jag kom hem och satte mig ned i min ensamhet som det rann över mig. Min farmor är borta och jag kommer aldrig mer få se henne igen. 

Min farmor som gjorde tänder utav apelsinskal, tröstade med kladdkaka, höjde volymen på tv:n så fort det gick en krim-serie och som aldrig ledsnade på att vara ute på myggiga myrer och plocka hinkvis med hjortron. Som alltid blåste ut ljuset så fort pappa kom in i köket, i all välmening för att pappa inte klarar av röken efter utblåsta ljus.

Som slängde kortlekar som inte ville henne väl och som alltid hade våffelsmet i kylen.

Hon sa till mig en gång "Var inte ledsen den dag jag går bort, sakna mig men sörj ej."
Idag saknar jag henne.
Men jag hoppas att jag skött mig för än har då inga tår råkat illa ut.

 

Jag har en gul tröja, det är då inte skitsnack.

En gång i tiden var det en tjej som kallade mig för solstråle. Det är en kommentar som fastnat, då hon fortsatte meningen med "Ibland är du så glad att du gör ont att titta på."

Jag funderade då om det på något sätt skulle förstärka effekten, nu då jag bar gult. Rebecca sa en gång till mig att jag såg ut som senap i min gula kofta. Det gick tydligen inte för sig, då "Ingen vill väl ha Sofi på korven." och min älskade syster skrattade, lite för hjärtligt, när vi gick förbi blomman Gul fetknopp. 
Så jag misstänker att jag är djupt nere i gult-är-fult-träsket.

Men å andra sidan så har museet i mina hemtrakter skaffat sig en "Gissa bajset"-hörna, inkluderande människo-sorten. Och jag hoppas för allas skull att det inte är äkta vara som belyst visas fram. Men är det inte det så måste någon ha anställts för att efterlikna detta.
Just denna tanke gör mig lite, lite gladare.

Någonstans där ute så finns det en konstnär som har arbetat med att skapa bajs.
När jag tänker på detta så är jag nog, i alla fall, så skadeglad att jag gör ont att titta på.

Mark Levengood kvittrar, själv ska jag gå på spårvagnsmuseum.

Råkade äta apelsin direkt efter tandborstning, tröstar mig med att läsa lite på Mark Levengoods twitter.

Så om du, som jag, råkade ha en lite fumlig morgon;

https://twitter.com/Mark_Levengood

Brr..

"Fryser du, vad är du för norrlänning?"
Den mänskliga sorten, förlåt. Jag ska genast slakta en ren och dricka hembränt för att rättfärdiga mig.

Nej men allvarligt. Idag är det blåsigt och kallt. Såpass att det känns som att öronen ska trilla av och vardagshjälten är busschaffören som kommer åkandes med den varma bussen, precis lagomt försenad.

Jag har aldrig litat på kollektivtrafiken och jag antar att det är bybon i mig som morrar misstänksamt.

Dagen guldkantas av grönt te och rosa tjocksockar, det blir tydligen höstkallt i Stockholm också.

Julpysslets tid är snart över oss.

Vissa dagar så är spöregnet inte särskilt blött, bussarna inte särskilt skumpiga och skrattet inte begravt så långt in.

Sådana dagar man inte bekymrar sig avsevärt mycket över stenar i skorna eller ens hur mycket lättare det är att växa på bredden än på längden.

Det är sådana dagar man borde passa på att göra storslagna framtidsplaner, men själv har jag bara baktidsplaner. (haha)

Jag råkar nämligen ha en extraordinär syster, med starka pysseltendenser. Det gör julen till vår perfekta högtid. Men så som det oftast är, ligger det mer vilja än kunskap bakom dessa lättsinniga upptåg.

Ibland har det slutat med brända limekolor, smältande mozartkulor och skelande tomtar. Men skam den som ger sig! Även om nu våra stackars bakverk oftast blir lämnade längst ned i frysen och pysslet kanske inte hade hört hemma i finare lokaler så finns det ingenting som hindrar oss från att bli uppspelta över att julen nalkas, redan i oktober.

"Det är gjort med kärlek i alla fall" får bli eviga ledord och sen spelar resten inte så stor roll.

Livet i huvudstaden

Jag är verkligen urusel på att vara konstant. Mobilspel blippas på i ett par veckor, träningsprogram skrivs och kasseras, bloggen tas upp och glöms bort.

Som precis i detta fall, men jag antar att det är sådant som händer.

Just nu sitter jag i Stockholm, jag delar lägenhet med en tjej jag inte kände för en månad sedan. Jag har gått på jobbintervjuer. Druckit drinkar. Spenderat tid med min systerson. Åkt tunnelbana.

Jag är ofta rädd att livet ska springa ifrån mig, att jag ska vakna en dag och inse att jag inte har gjort något av min tid. Men vad ska man göra? 

Detta trodde jag länge var en välbevarad hemlighet, som resten av världen bara höll ifrån mig. Att alla andra hade sina prioriteringar satta. Men som jag ser det nu, är de flesta människor precis lika vilsna som jag. 

En del har sitt syfte klart; Pengar, gudstro, kärlek, karriär.

En del är nöjda så länge de får avsluta dagen med att äta chips i soffan.

En del så länge de kan låta bli att äta chips i soffan.

Jag är nöjd så länge jag får känna och så länge jag får uppleva. Helt utan att glömma att livet, det pågår här och nu. Det är livet att gå på jobbintervjuer, dricka drinkar, åka tunnelbana och framför allt umgås med människor man håller nära.

Ibland tror jag bara inte att man ser skogen för alla träd. 

Vardagligt vardagsbloggande.

Eftersom att detta är grundat som en helt vanlig vardagsblogg så gäller det väl att blogga om vardagliga saker. Och när de vardagliga sakerna blir.. Tja. Vardag. Så glöms det lätt bort att skriva ned dem.
Så alla ursäkter till vem som än fortfarande följer mig.