Duktiga, duktiga jag.

(Detta är ett resultat av rastlösa ungdomar, för mycket tid och en kamera. Bilden är tagen av en av mina bästa vänner, världens punkigaste bullmamma Skrället.

På bild är då Oliver och jag. Hur frivillig Oliver nu var till sminkningen tåls att diskuteras, men kul hade vi.
Även om nu mammas min då vi plockade med hennes tvrumsbord samt en del av hennes porslin inte var den allra nöjdaste.)

I vilket fall. Livet. Banken ropar lite på mig, jag måste dit och fixa Visa-kort. Nu har jag gått med ungdomskort i två extra år bara p.g.a. min rädsla för dessa stenklädda golv och strikta bankmänniskor.
Däremot var vi duktiga nog att sitta igenom en handledarkurs igår kväll! Jag och min sömniga far. Det var tre timmar av oändligt upprepande av självklarheter, men måste man så måste man. Det var med träsmak och högt buret huvud man trampade ut ur den dammiga källarlokalen med gulmålade väggar.

Fast nu får man väl mantra på något trevligt och lyfta fötterna mot byn och banken..

http://www.youtube.com/watch?v=S02bqXuntE0&feature=fvwrel

Höstoväder och skånska planer.

Jag blir så tantig så fort hösten knackar på.
Med en stickning eller ett broderi i famnen sitter jag och surar vid tv:n med en pissljummen kopp kaffe i handen. Det är dock inte fallet nu. Körkortspluggandet petar mig på axeln och arbetslösheten stampar lite otåligt med klackförsedda skor i golvet, skolorna har ju börjat för alla andra. Nu är det inte tillåtet att driva längre!

Efter ett besök hos Nina ser dock hösten lite ljusare ut. Hon längtar bara till vintern. Till -30 och glittrande, svart himmel och till kyla som lika gärna kan äta ansiktet av en.
Jag längtar inte.
Då uppskattar jag nog hellre höstmörkret. Regnet, tillfället för att tända ljus och dricka te, anledning att använda stickade mössor och tjocksockar. Mysigt.

Planen lyder som följer; Jag tänkte ta mitt pick och pack och hitta jobb i Boden. Flytta ihop med den skånsktalande, glada, fräkniga tösen och då ALLTID ha någon att dricka te med. Vi får väl se hur det går med det!

Nu har jag säkert redan jinx-at det.

Glittrande gubbar och bortblåst marknad

En äldre man gick förbi oss häromdagen, klädd i något glansigt turkos tyg och en rosa mössa. Jag puttade i min vän och pekade (diskret, det är tydligen fult att peka). "Vad fin han är!"
Med en suck sneglade Micke "M. Visst."
"Men titta på honom!" Envisades jag.
"Att han klär sig sådär tyder på total sinnesförvirring, han är säkert alzheimers och redan skitit ned sig."
"Han glittrar i solen, då får han ha skitit ned sig hur mycket han vill."
Jag fick bara en trött blick till svar.

*

Marknaden låg hotande över byn i flera veckor, sedan kom och gick den. Snurrig, bakis och lycklig ramlade man ut på andra sidan. Alla hade överlevt så gott som med något skrapsår och ångesten hade inte rusat ikapp.
Så jag är nöjd.

Tandläkarbesök

Jag har ett erkännande; Jag är rädd. Rädd för mörker, rädd för tandläkare, rädd för sjukhus. Jag kan inte köpa byxor i affär och jag avskyr att gå in på banken.

Alltså har den senaste tiden varit ett enda kämpade mot dessa irationella känslor.
Hemma hos Simon, där jag har varit och hälsat på, finns det en energisnål lampa inne på toaletten. Det här innebär att varje gång jag stänger dörren och trycker på lysknappen får jag stå där i ca 5 sekunder i beckmörker. Medveten om att det inte är värt att öppna dörren igen, eftersom att på den tiden så hinner lampan börja lysa.
Det är alltid fem 5 sekunder av fasa, fader vår och hopknipta tår.

Sedan var jag även hos tandläkaren idag. Med sönderfrätta nerver gick jag, steppandes, över de blå plastgolvet. Jag visste att de skulle sticka i mina tänder med en krokig nål, skälla på mig över rökning och bristande tandhygien och sedan tvinga mig att bita ihop tänderna på en enorm röntgenplastplatta som skulle orsaka enorma smärtor i gommen.
Fantiserande om hur ett tiotal fingrar skulle stickas in i min mun medans tandläkare utan munskydd skulle fråga hur sommaren har varit och om jag har hittat arbete efter skolan, medans allt jag skulle kunna svara hade varit "Hlgrffff" Eller något i den stilenJag kände även hur det ilade ända bak till öronen då den framfantiserade borren skulle, tjutandes, borra hål genom mina tänder ända ned till tandroten.

Därför blev jag positivt överaskad av en trevlig dam med munskydd som efter en titt, lite skrapande, ett konstaterande om att tre visdomständer var på väg upp bara sa "Snygga tänder, fortsätt ta hand om dem" och skickade iväg mig.
Världen ser mycket ljusare ut då man har överlevt ett tandläkarbesök.

Bärplockning

Jag har varit ut i bärskogen med min mor. Hon kastade åt mig en optimist-hink och en bärplockare märkt "Tessans racer" sedan meddelande hon mig att det var blåbär vi var på jakt efter.
Lite tröstad av att Therese också fått springa i de djupa skogarna snubblade jag mig fram med ett par stackars bär rullande i botten av min hink. Sen, som man gör när den enda personen som finns att prata med är på skrikavstånd, började jag fundera.

Om hur farmor brukade ta oss med ut att leta efter Hjortron. Vi fick aldrig säga vars vi varit, för bär- och fiskemarker är tydligen hemligt, vilket nu kanske är lite konstigt eftersom att vi aldrig hittade några bär och fick vi fisk så var det en liten sprattlande sate.
Min farmor är så vis. Hon har lärt mig saker som att kråkbär inte alls är gott att äta, att det är livsfarligt att fara ut med skoter om man har blöta fötter och hur man kan skrämma bort björnar genom att visa stjärten för dem.
Det sista är nu lite tvivelaktigt, men hon intygar att det var precis så en av hennes sytrar gjorde för att komma förbi en björn "uppåt stormyren".

Jag kanske bode hälsa på henne. Men när jag gör det får jag skäll för att jag inte hälsat på henne på länge. Men jag är fruktansvärt dålig på påhälsningar.
Kanske är det för att hon bara värmer mat åt  mig sedan går och sätter sig för att skrika åt tv:n.

-

Först nu upptäcker man hur otroligt handikappande det kan vara att vara utan mobiltelefon, de första dagarna var det frid och fröjd men nu när hemmaresan andas mig i nacken står jag handfallen.
Mamma kommer garanterat vänta i hallen med brödkaveln i handen och fråga vars jag varit.

Dagen har bestått av plocka ihop min utspridda resväska - det är rent otroligt vad man hinner slänga runt grejer på bara ett par dagar. Det blir väl så när packingen, pinsamt nog, består av ett ihoprafs av garderoben och uppackningen består av att vända upp och ned på väskan över första bästa golv.

Snus-rage

Jag förstår inte.
Kära snusare; Sluta. Bänkar, bord, stolar, fönsterbrädor, sängbord, hyllor. Alla dessa ställen är det någon disträ person som diskret pillrar ut prillan. Värst är storasyster som ser lurig ut och räcker fram en knyten näve med ett "här" och dumpar antingen snus eller tuggummin i min förväntansfulla hand. Elakt Therese.

Satt uppkrupen i soffan igår och försökte plugga körkort, medans Simon satt bredvid och sysslade med någon avancerad matte som bara såg ut som krumelurer och halva alfabetet. Efter ett tag lägger han armen om mig och klappar hunden som ligger i hans knä.
Och med värme kallar han mig "Sessan". Glad över det jag antar är en komplimang kryper jag lite närmare när han harklar till "Jag menar ju Fiona.." Tack. Tack som fan.

Svettig knäckebrödsattack.

Jaha. Nu sitter man här i Luleå efter två dagar i fantastiska Boden där inte bara vindrickande har skett utan även sönderslagna knän, blomsterplockning och spökjakt.

Jag tycker ofta att jag finner mig själv såhär; Svettig, nyvaken, osminkad och med bristande livslust. Men! Varje dag lär man sig någonting nytt. Idag lärde jag mig t.ex att jag inte alls kan äta hårdbröd. Jag satt på balkongen i godan ro med ett juice glas och en knäckebrödmacka när Simon, efter att ha plockat smulor efter mig, utbrister "Hur ÄTER du egentligen? Du har ju fan mer macka på morgonrocken än i munnen."
Med vad jag tror är en sur blick frustar jag så smulorna flyger. Simon är inte nöjd.
Titta här bara säger han och tar juiceglaset ut handen på mig "Såhär ser det ut när ett barn äter". Så jag sneglar lite på det halva brödet som flyter omkring i smulform i mitt glas. "Du äter inte ens. Du attackerar. Knäckebrödsattack."
Med ett litet svidande sting av oro flyger en tanke åt hur det ska gå på kräftskivan ikväll om jag inte ens kan äta en macka lagomt glamoröst.

Farmödrar och matfilosoferande.

Vänner är överskattat.
Inte vänskapen i sig, men människorna bakom. En tillfällig bekantskap kan gräva nästan lika djupa spår som någon man känt sen urminnes tider. Vill du vara  min vän, så var min vän. Med vän räknar jag självfallet mer än en artig nick och ett svalt leende då man går förbi varandra. Lite mer än en gemensam facebook-kontakt. Men nu spårar jag av ämnet.

Jag ser på vänner lite som mat. Allting har ett bäst före datum, men när det är beror på vad för mat du är.
Skrället till exempel är lite som hårdbröd. Ibland lite vardagligt, torrt om det är allt man äter. MEN mättande och håller länge. En tillfällig vän är oftast som dessert, ser gott ut möjligtvis, men äter man för mycket så blir man snabbt illamående och ångrar sig.
Sen är all vänskap som mjölk. Mjölk kommer i sinom tid att surna och vem vill sitta och krama en surnad tetra Norrmejeriets?
Sen finns det ju dom vänner som i början ser lite läskiga ut, men som egentligen är bra för dig. Avokado typ.

Jag är inte längre säker på att mina djuplodande tankar beror på nyligen sviken vänskap eller om jag är hungrig.

*

Min farmor är rolig, hon har alltid någonting att berätta från det att hon jobbade på mentalsjukhus eller drev hotell. Hon är oftast arg när hon spelar kort och hon pratar med tv:n. Jag antar att det är så man blir när man är gammal.
Under dagens besök sade hon till mig med en viss stolthet i rösten "Jag har fyra flaskor ketchup. Den sorten med svartpeppar i."
"Jaha" svarade jag.
"Ta en om du vill"
Här svarade jag att det inte var någon fara, jag hade ju vanlig ketchup hemma. Och svartpeppar.
"Alexander har köpt med sig den från Piteå, det finns inte att köpa i Jokkmokk." Envisades hon.

Efter att jag förklarat att jag inte var det minsta intresserad av att bära med mig varken svartpepparketchup eller en handväska hon hittat i nån garderob blev hon lite putt. "Ni äter i vilket fall upp fläsket i pannan, annars får ni inte gå härifrån."

"Vi springer fortare än dig" Muttrade pappa och sen gick vi. Jag tyckte kanske det var lite elakt, farmor stapplar ju med rulator.

Skattjakt och nybakat bröd

So burn all your bridges
Leave your whole life behind
You can do what you want to do
'Cause your strong in your mind

And anywhere you might wander
You could make that your home
And as long as you got love in your heart
You'll never be alone

(http://www.youtube.com/watch?v=24RvJAdI0Vo)
Till Mansons ljuva stämma den här morgonen (Charles alltså, inte Marilyns) påbörjar jag dagen. Resväskan stod på givakt vid sängkanten, fullproppad med genomtänkta saker som extra trosor, körkortsboken och linsvätska. Ni vet. Bra att ha grejer när man reser bort!
När klockan slog sju slog sju rullade jag målmedvetet ur sängen och kröp efter mina kläder. Vid topphumör dubbelkollar jag allt och upptäcker att min plånbok saknas.

Därav att jag sitter uppe den här morgonen, med alla sura tankar som tänkas kan, fortfarande i Jokkmokk.
Ska det nu vara så svårt för en slarvmaja att ta sig iväg någonstans?  Så länge du bara har ansvaret över dig själv ropar ett litet samvete, någonstans långt innifrån. 'Det är nu sant' tänker jag och tar en till tugga av det nybakade brödet som precis fraktades hem. Ska du verkligen äta det där? Fortsätter samvetet oja sig och jag bestlutar mig för att sluta lyssna.
Hittar jag ingen som kan älskar mig trots min ölfeta och mina ofta orakade ben, ja då får det fan vara. Hur viktigt är det där egentligen? Ja inte då lika viktigt som min bortsprugna plånbok.

Nu; Vända upp och ned på huset i jakt på mina rikedomar.

Låtsassommar

Ute är det höst. Eller ja, JAG vet om att det är höst. Solen värmer bara och träden håller sig gröna för att lura oss - Snart ramlar snön ner och alla skoterentusiaster kan skratta sig lyckliga.

Hos mig är det inte höst. Hos mig är det fortfarande sommarlov (Arbetslöshet kanske jag borde kalla det) Men så länge jag har kvar pengar sen förra lönen och är vid någorlunda gott mod så kommer jag säga att jag har sommarlov.

Stående vid ett av de största vägskälen i mitt liv så väljer jag att salongsberusad skratta mig igenom dagarna. Om nu detta är ett hälsosamt levnadssätt tåls väl att diskuteras, men jag trivs. För stunden.

Som den moralmorsa som jag ibland förvandlas till ägnade jag gårdagen åt att läxa upp en vän.

"Be inte om ursäkt! Så länge du inte har gjort något fel. Lev som du vill leva och så länge du inte är respektlös mot andra har du ingenting att be om ursäkt för. Gör som du själv vill, för det är du som styr över ditt liv"
Klyscha? Lite. Högtravande? Garanterat. Men meningen var god. Även om jag nu själv inte följer det så hörde jag att mina ord var välmenande.
Fast lättare sagt än gjort kom jag fram till sen när mor borrade in ögonen i mig då jag tände en cigg

"Hade inte du slutat?"
"Jo, sju gånger. Förlåt"