Tandläkarbesök

Jag har ett erkännande; Jag är rädd. Rädd för mörker, rädd för tandläkare, rädd för sjukhus. Jag kan inte köpa byxor i affär och jag avskyr att gå in på banken.

Alltså har den senaste tiden varit ett enda kämpade mot dessa irationella känslor.
Hemma hos Simon, där jag har varit och hälsat på, finns det en energisnål lampa inne på toaletten. Det här innebär att varje gång jag stänger dörren och trycker på lysknappen får jag stå där i ca 5 sekunder i beckmörker. Medveten om att det inte är värt att öppna dörren igen, eftersom att på den tiden så hinner lampan börja lysa.
Det är alltid fem 5 sekunder av fasa, fader vår och hopknipta tår.

Sedan var jag även hos tandläkaren idag. Med sönderfrätta nerver gick jag, steppandes, över de blå plastgolvet. Jag visste att de skulle sticka i mina tänder med en krokig nål, skälla på mig över rökning och bristande tandhygien och sedan tvinga mig att bita ihop tänderna på en enorm röntgenplastplatta som skulle orsaka enorma smärtor i gommen.
Fantiserande om hur ett tiotal fingrar skulle stickas in i min mun medans tandläkare utan munskydd skulle fråga hur sommaren har varit och om jag har hittat arbete efter skolan, medans allt jag skulle kunna svara hade varit "Hlgrffff" Eller något i den stilenJag kände även hur det ilade ända bak till öronen då den framfantiserade borren skulle, tjutandes, borra hål genom mina tänder ända ned till tandroten.

Därför blev jag positivt överaskad av en trevlig dam med munskydd som efter en titt, lite skrapande, ett konstaterande om att tre visdomständer var på väg upp bara sa "Snygga tänder, fortsätt ta hand om dem" och skickade iväg mig.
Världen ser mycket ljusare ut då man har överlevt ett tandläkarbesök.