Ninas hatkärlek

Nina älskar mig, jag vet det. Vi har en fantastisk sambo- och bästavänrelation.
Men ibland. IBLAND. Misstänker jag att hon avreagerar sig på mig.

Låt oss bara tänkta tillbaka på den gången jag skulle iväg på dejt; vrålhungrig och stressad. Nina erbjuder sig att bre en macka åt mig medans jag fixar sminket (hjärtevärmande nog, hon är en vänlig själ, min vän.) Väl på bussen andades jag ut med en lättnads suck och börjar plocka fram smörgåsen hon så vänligt gjort åt mig. Salami och vitlöksdressing. Lukten slog mig innan man över huvud taget såg den. Vilket gav mig 50 minuters bussresa att kämpa mellan hunger och den starka oviljan till att osa vitlök när jag skulle träffa, vad som hade kunnat bli en hjärtevän (Det blev det inte, dock av helt andra orsaker.)

Ungefär samma sak sker just i detta nu. En tyst hämdauktion.

För att fira har vi köpt ett fint, rött, nytt vin. Jag hade tänkt öppna det, lufta det, packa ned lite porslin och sedan dricka det i väntan på min tidigare omtalade,  kära sambo. I samma veva upptäckte jag att hon packat ned varenda vinöppnare i någon av de 12 banankartongerna i tvrummet.

2-0
Till dig fröken Olesen.

Inte egentligen tid för bloggande.

Morgonbloggande i dess mest utsökta form; För mig själv i sängen.
Det var även så frukosten blev; Jag, Stephen King, en äggmacka och en blaskig kopp kallt te.

Dagen lurar om höstvärme. Det vill säga en kall nog för att klä sig i  jeans och jacka, huttrandes köra bil och sedan stelbent ta sig in på jobbet. MEN sedan varm nog för att ångra jeansklädda ben och vädra ur innan man ens törs hålla i ratten. I-lands problem.

Ingen avrundning idag, dags att rusa.

Banankartonger och cigarettbrist.

En packningsöl med min bästa vän. Höstväder och ett slutgiltigt banne-mig.
Dags att byta upp sig, flytta större. Vidga rum och vyer.

Kalla tår, jobbångest och bruntejp runt banankartonger. Låt oss återigen ta tag i våra liv och röra oss framåt snarare än i sidleds.
Bloggandet har stått stilla; tavelmålningen och kreativiteten likaså. Men det är okej, sommaren tar sin tid. Sommaren med grillväder, festivalyra och kokosdoftande sololja.

I Jokket pågår marknaden med ångest och alkoholrus för att fylla alla kvoter.
I Boden lunkar livet på.
Det är okej, mer än okej. Det är fantastiskt och tryggt, inte alls flyktigt eller snubblande. Det är hemma.
Kanske jag tar tummarna ur dess mörka hålor och sparkar igång bloggen. Kanske jag tar tag i livet med lusta. Men låt oss se det som en senare aktivitet.