Men ibland. IBLAND. Misstänker jag att hon avreagerar sig på mig.
Låt oss bara tänkta tillbaka på den gången jag skulle iväg på dejt; vrålhungrig och stressad. Nina erbjuder sig att bre en macka åt mig medans jag fixar sminket (hjärtevärmande nog, hon är en vänlig själ, min vän.) Väl på bussen andades jag ut med en lättnads suck och börjar plocka fram smörgåsen hon så vänligt gjort åt mig. Salami och vitlöksdressing. Lukten slog mig innan man över huvud taget såg den. Vilket gav mig 50 minuters bussresa att kämpa mellan hunger och den starka oviljan till att osa vitlök när jag skulle träffa, vad som hade kunnat bli en hjärtevän (Det blev det inte, dock av helt andra orsaker.)
Ungefär samma sak sker just i detta nu. En tyst hämdauktion.
För att fira har vi köpt ett fint, rött, nytt vin. Jag hade tänkt öppna det, lufta det, packa ned lite porslin och sedan dricka det i väntan på min tidigare omtalade, kära sambo. I samma veva upptäckte jag att hon packat ned varenda vinöppnare i någon av de 12 banankartongerna i tvrummet.
2-0
Till dig fröken Olesen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar