Frisörskräck.

Jag var och klippte mig igår. För skamlöst många hundralappar.
Som en ständig själv-trimmare var det nu år sedan jag faktiskt gick till en frisör, så pass att det enda jag minns väl var den gudomliga hårtvättningsriten.
Hos frisören jag var igår hade de inget varmvatten, vilket den checka, glada tjejen i kassan förklarade för mig, men det fick gå ändå! Man ska ju inte vara sniken om lockarna (som nu faktiskt var tämligen nytvättade)

Det andra som slog mig var att den berömda skräckhistorien "kallprat hos frissan" faktiskt var mer än bara en historia. Min glada, blonda, unga frisör(ska?) med perfekta lockar, rullade upp bakom mig, gav mig en komplimang för min hårfärg och började sedan fiska efter samtalsämnen.
Jag är inte den som är den. Jag är inte överdrivet blyg eller inåtvänd. Men det här var en egen upplevelse i sig.

"Jaha så du kommer från Jokkmokk" Säger den glada, blonda frisör(skan) med perfekta lockar efter en halvtimmes omkringhalkande på det sociala planet.
"Jajamen" Bekräftar jag och efter en långt tystnad tittar hon upp, liksom tvekande och frågar
"Finns det mycket renar där åså?"
Obekväm och lätt förvånad svarar jag "Ja.. Det gör det väl"
"Men inte så mycket folk vad jag har förstått"
"Nja, jag vet inte riktigt hur många det ligger på nu men ett par tusen, snabbt minskandes"
"Okej, ja, jo.. Men marknaden är ju en big deal.."
Såhär fortsätter det. Hela tiden igenom.
Ingenting ont mot min glada, blonga frisör(ska) med perfekta lockar. Hon var trevlig så det räckte och blev över. Jag kanske bara inte hör hemma bland människor.