Okej, jag är ofta oresonligt arg över mycket. Det händer kanske rätt ofta.
Men just för tillfället sitter jag nedbäddad i soffan och betraktar oresonlig ilska i sitt esse.
Jag försöker hårt att inte se någonting humoristiskt i bilden; min, rätt så vuxna inte så späda pojkvän hukad över sladdar i ett hav av elektronik med en liten, liten (LITEN) skruvmejsel mellan två fingrar, osande svordomar mellan samanbitna tänder.
Då och då vänder han sig mot datorn på golvet och knapprar arg in någonting på google. Väser att datorn säger att det SKA GÅ.
Bitvis bedjande, bitvis skällande och bitvis djupt andandes genom näsan släppar han inte kontrollen med blicken.
Jag har aldrig tänkt på hur många små skruvar det faktiskt finns inskruvade i bakstycket tidigare. Men jag säger ingenting. Kanske lika bra att kämpa mot att le och sedan låta det ha sin gång.
(Det är faktiskt helt okej om den går sönder för all framtid, jag har fem extra.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar