Jag har fått en granne!
Någon har flyttat in i rum nummer 1 och det är spännande. Jag vet inte vem hon är, men jag tror det är en hon. Jag har bara sett skymtar av henne när hon sveper in i rummet i samma sekund som jag kommer runt hörnet.
Men hon hostar och sen hostar jag. Så sitter vi på varsin betryggande sida om träväggen och hostar som att lungorna ska krypa ur öronen. Men det är trevligt på något sätt.
Hon är ett obesvärande sällskap. Och jag tycker inte om besvärande sällskap, då man känner sig förpliktigad att prata. Visserligen skulle många av mina vänner säga att problemet med mig är inte att jag är besvärande ordfattig, snarare svår att få tyst på.
Jag vet inte om jag skulle hålla med. Särskilt inte med den här hostan, det är så besvärligt att prata med nya människor när man är sjuk. Att på något sätt lyckas hålla sig artigt intresserad av vad de säger medans man i panik tänker på snorbubblor och slemmiga halsar.
För att inte tala om hostattackerna!
Den artigt intresserade motparten råkar ofta nu i dagarna vara norrlänning och då vänder man sig diskret om och pillar in en snus om den talande hostar sig högröd.
Då är det mycket trevligare att sitta här och hosta ikapp med min mystiska granne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar