Sitter i skrivande stund på en skumpande buss, återigen på väg mot Boden. I mitt sällskap har jag en grov, finsktalande man som pratar i telefon och som då och då ger ifrån sig ett bräkande, glädjelöst skratt samt en liten pojke med tillhörande vakande storasyster i elvaårs åldern.
Det är avslappnade och skönt, men blir snabbt tråkigt att åka buss. Jag har redan hunnit bläddra mig igenom säkert 50 sidor milt tantsnusk samt skickat iväg lustiga sms till personer jag alldeles för sällan hör av mig till.
Bussen är ovanligt modern och ren vilket ger mig känslan av att jag sitter i ett rymdskepp. Starka, lysande lampor och de becksvarta, spegelblanka rutorna förstärker intrycket lite.
Pojken ett par rader framför mig har börjat viska och den finska mannen har tystnat. Någonting heligt har lagt sig över vårat lilla sällskap. En nypåkliven kvinna smyger sig upp för trappen och glider ljudlöst ned i närmaste sätet.
Jag känner mig nästan okänslig, då jag är den enda som fortästter störa tystnaden med hjälp av knapprande tangenter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar