Har efter månader med ett gnagande odjur nånstans inne i mig och hinkar med tårar insett att det faktiskt är så. Har förstått att hur svårt det än må vara så måste man gå vidare, det är inte samma sak som när nån säger det till en man måste förstå det själv.
Så here I am! Tillbaka iallafall för tillfället med ett ganska stabilt självförtroende, tankar om att återvända till mitt sociala samliv. Mina underbara vänner.
Det är väl den muntra musik som mina högtalare just nu spyr ut som får mig att känna mig bra igen, förhoppningsvis är känslan av att allt kommer bli bra här för att stanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar