Ja, jag är arg. Arg, ARG. Sådär låtsas badass-arg. På allt, en riktig liten tonårsrebellisk ilska, över allt. Över min egen förbannade förmåga att slarva ord och känslor. På regnet. På byn. På människor. På vänner och fiender. En skön slags ilska, en ilska som säger åt mig att sluta åla omkring i självömkan.
Ett skratt, en suck. Byn kommer alltid att vara sig lik.
Nu har jag flyttat hem. Hem till mamma, alla vet om det, alla antar att det är så det ska vara. Det är bara börja reda om i flickrummet, ordna med nödvändiga papper och jobb. Vänner får komma efter vägen.
För ett år sedan bad jag om att få känna igen. Få uppleva, röras om och kastas runt. Jag antog då att ingenting kunde vara värre än det stumhet som satte sig i sinnet. Jag hade nog rätt.
Det är skönt att leva, synd att det är förjävligt ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar